In Äventyr

Ännu mer lycka och frihet på fjället!

Senast jag bloggade var när jag hade varit på Trumvallens fjällridning Vad passar då bättre än att ta tillbaka bloggandet med ännu ett inlägg från Trumvallens fjällridning?

Ofta får jag en enorm längtan efter att rida ut på fjället och då hör jag av mig till Hanna som tillsammans med Johan driver Trumvallens fjällridning. Den här längtan dök upp för någon månad sedan och jag hörde av mig till Hanna som gav förslag på två turer som jag kunde hänga med på. Så för några helger var det äntligen dags för mig att köra ner till Vemdalen för lite hästlycka på fjället.

Några dagar innan den tänkta turen messade Hanna till mig och undrade om jag inte ville hänga med på både lördagens och söndagens tur. Jag var inte svårövertalad och hade ungefär tusen anledningar till att jag var värd två dagar på hästryggen.

Att köra in till Hanna och Johans sommarranch är som att komma hem, varje gång landar själen direkt och lugnet blir så påtagligt. Den här lördagen var det Johan som mötte upp och jag hjälpte honom med att sadla och tränsa. Vi var ett stort gäng som skulle iväg och jag kände ingen förutom Johan. En sån sak gör mig ingenting eftersom jag tycker det är så himla trivsamt att bara få umgås med hästen och njuta av vyerna.

Johan undrade snabbt vilken häst jag ville ha och föreslog gängets nykomling, Moonshine. En häst med ett tydligt driv och motor men även otroligt följsam. Efter en heldag tillsammans var jag så förtjust i honom att jag även red honom på söndagen. Moonshines galopp på fjället fick min själ att skratta och slå volter. Att galoppera på fjällhedar är svårslaget!

Lördagens fjällridning bjöd på sommarsol, t-shirt-väder och nya vägar. Efter lunchen vid stugan vid toppen av Oxsjövålen letade vi oss ner för fjället på baksidan av Oxsjövålen. Bitvis brant och stening terräng som hästarna klarade galant. Det är fascinerande hur säkra hästarna är i den här terrängen och det är bara att lita på hästen så går det bra. Tyvärr tog jag inga bilder från baksidan men det var så otroligt vacker att bilderna inte hade gjort vyerna rättvisa.

Efter vi kommit ned på baksidan började vi rida tillbaka mot Trumvallen. Vi stannade till och pausade i en dalgång där det fortfarande fanns lite snö kvar. Hästarna mumsade på löv och jag passade på att göra något jag längtat efter hela vintern – ligga ner på en fjällhed och bara vila. Lugnet var total och fjället doftade underbart.

Det var svårt att slita sig från vilan när det var dags att rida iväg igen. Innan vi letade oss hemåt passade vi på att köra några fler galopprace uppför fjällheden. Så svårt att inte skratta när hästen bara öser på och fjället ligger framför oss!

När dagen övergick till kväll närmade vi oss Trumvallen igen och vanligtvis brukar jag bli lite vemodig när en ridtur börjar lida mot sitt slut. Den här gången behövde jag inte det eftersom jag visste att jag redan nästa dag skulle få ut på fjället. Om den dagen berättar jag en annan dag.

Share Tweet Pin It +1
Previous PostFrihet och lycka på fjället.
Next PostVandring i vatten.

5 Comments

  1. Sara i Åre
    1 år ago

    ÄNTLIGEN!!!

    Reply
    1. Katrin
      1 år ago

      JAAAA! Plötsligt hände det 🙂

      Reply
    2. Katrin
      1 år ago

      Jaaaa! Plötsligt hände det!

      Reply
  2. Trail & Inspiration
    1 år ago

    Men ååååh vad härligt! 🙂

    Reply
    1. Katrin
      1 år ago

      Superhärligt!

      Reply

Leave a Reply